(Spoilervarning)

Då har jag äntligen tagit mig i kragen och sett den sydamerikanska filmen "La Casa Muda" eller "The Silent House" som är den internationella titeln.
Nu är klockan väldigt mycket så det får ursäktas om svenskan och tycket inte riktigt kommer ner i bloggen som de borde. Men jag skall göra ett gott försök i alla fall.



Det första som dyker upp i huvudet är just den debatten kring filmens stora identitet. Är det verkligen en enda lång tagning genom de 88 minuterna? Enligt vad som står på Wikipedia (trovärdig källa?) så går det enbart att filma 15 minuter i taget med den kameran de använde i filmen. Om det är sant vette fåglarna men om det stämmer tycker jag det är underligt att filmen försöker promota sig med något de egentligen inte har gjort. Det här hade jag i åtanke medan filmen rullade och tyvärr finns det flera ställen där filmskaparna väldigt enkelt kan göra ett klipp och påbörja en ny tagning. Jag har även läst information att inspelningen tog fyra dagar att genomföra men det behöver inte betyda att de filmade alla dagarna.
Och det skall väl även tilläggas att den amerikanska versionen inte är en enda lång tagning. Det har både filmskaparna och skådespelarna bekräftat att där gjorde de 15 minuter långa klipp som sedan fogades samman för att det skulle se ut som en enda lång tagning.

Nåja hur det än är så är det riktigt effektfullt tycker jag. Det är filmat som en handhållen kamera som skapar en skakig men realistisk känsla. Tillsammans med den sammanhållande tagningen gör att man som tittare aldrig får chansen att andas ut. Till skillnad från samtida foundfootage-filmer där det också är filmat med en handhållen kamera så är det ingen bakom kameran. Det gör det än mer osäkert på vad som kan komma för man som tittare vet inte vart kameran är på väg någonstans. Dessutom är det oftast väldigt mörkt i filmen och enbart en skral ficklampa skär genom mörkret ibland med skräck som resultat.

Handlingen i sig är inte unik på något sätt. Den är enkel och lite väl blank för att göra den här filmen till en riktig klassiker eller en film som folk kommer prata om i åratal framöver. Skådespelarna gör sitt bästa trots de långa tagningarna men ibland avslöjar de sig genom dålig tajming.

I övrigt tycker jag att den som vill se en traditionell skräckfilm utförd på ett annorlunda sätt kan ge den här en chans. Det är inget mästerverk men långt ifrån det sämsta jag sett. Det fanns flera scener som gav mig kalla kårar och det i sig räcker för att filmen får ett godkänt betyg ifrån mig.

Noterbart är att när man gör en sådan här speciell film så tycker jag det är rätt från oss tittare att kräva något extra på DVD eller Blu-ray-utgåvan. Det enda som finns är språkval i inledningen, trailers till andra filmer och sedan huvudfilmen. Inte en enda tanke från filmskaparna, bakom kulisserna eller dylikt. I vanliga fall bryr jag mig ej om att det finns tonvis med extramaterial på skivorna men här känner jag att det skulle varit intressant att få höra.

Slutligen kan jag vädja till filmskaparna att de tar till sig den här sortens filmer. Hittills har det inte kommit någon fullträff men det känns som de inte givit konceptet en ärlig chans än.